Jag fick så fint bifall på mitt senaste inlägg att jag vill fortsätta med ”sagan” direkt. Ni som läste det vet att vi följde en person under hans första dag på arbetet inom membranisolering i Stockholm. Fråga mig varför det blev just detta jobb och jag kan inte ge något rakt svar. Det var något jag hörde i stunden och det brukar få sätta ramarna för mitt skrivande. Jag tar varken avstånd eller ansvar gällande detta. Med det sagt: Nu ska vi hoppa in i historien om svage Stig och hans nya jobb i Stockholm med membranisolering. Hur ska det gå?!
Den förvirrande staden Stockholm och det knasiga ordet membranisolering
Stig såg sig omkring innan han sprang iväg mot toaletterna på firman. Han hade inte berättat för någon att han druckit 8 koppar kaffe redan idag. Han kände sig som en drogpåverkad gasell. Det kliade och stack och brände och ja… allting som kunde kännas, fast på ett dåligt sätt, i kroppen. Han var nervös. Han hade nu bott i Stockholm och sysslat med membranisolering i 3 dagar och han var redan helt slut.
- ”Ge mig styrka!” sa han lite för högt inne på toaletten.
Tyvärr satt någon i båset bredvid för han hörde omedelbart att någon började vrida på sig i båset bredvid. Han hann tänka att det kanske var någon som höll med. Någon annan som var frustrerad över jobbet med membranisolering och Stockholm.
Många hade säkert, där och då, valt att hålla tyst. Många hade känt att situationen redan var maximalt pinsam och att de inte ville göra saken värre. Vi ska dock komma ihåg att Svage Stig inte kallades svag för att hans armar inte kunde bära. Det kunde de. Han var snarare lite trög i skallen. En tröghet som gjorde att han tog till orda.
- ”Jo.. Den här membranisoleringen och det här med Stockholm. Det vet jag inte riktigt vad jag tycker om än. Jag menar.. Am I right?”
Vridandet från båset bredvid intensifierades. Han var övertygad om att det var ett tecken på att personen i fråga höll med. Den var så påverkad av hans ord om membranisolering i Stockholm att den inte kunde sitta still. Det blev därför ännu mer exalterande att höra att personen hämtade andan för att säga något.
Sedan sa den något som Stig hade svårt att fokusera på. Han fastnade på det faktum att rösten var väldigt ljus, nästan som att det var en pojke på andra sidan väggen. Han tittade rakt in i väggen förvånat som om det skulle göra att han förstod mer. Sedan upprepade personen sig, och det handlade inte om membranisolering i Stockholm:
- ”Jag tror att du har gått fel. Detta är damtoaletten.”
Det var ju själva fan, tänkte Stig. Han gick sedan ut och lärde sig membranisolering i Stockholm en gång för alla.