Det är otroligt vilken otur Lova har ibland. Hon vet mycket väl om att hon inte är ensam om att känna så. Hon är förstås också helt på det klara med att hon brås på både sin mor och sin far här. De är, i ordets rätta bemärkelse, ganska så gnälliga båda två. Så även Lova, skulle det visa sig.
Hur som helst, den här dagen tycktes som vilken vanlig dag som helst till en början. Sedan blev den ovanlig och en stor del av förklaringen till dess ovanlighet var parkeringsskyltar. Ja, det trodde ni inte att ni skulle få läsa om men så blev det nu. Deal with it.
Lova körde som vanligt över bron som ledde till hotellet där hon skulle parkera för en förmiddagsfika med Annika. Parkeringsskyltarna var borta. Javisst, har ni hört något så dumt? Det fanns inga parkeringsskyltar så långt ögat kan nå. Ingen information om hur man fick parkera och var och vem och så vidare. Nej, ingenting.
Hon blev frustrerad. Inte bara på grund av avsaknaden av parkeringsskyltar utan också för att sådant brukar vara ett tecken. Ett tecken på att en väldigt dålig dag är att vänta. Hon försökte att inte tänka på det så mycket. Hon gick in på caféet och satte sig ner vid sin vän och valde att inte nämna något om parkeringsskyltar. 60 minuter senare var det dags att sticka iväg igen. Hon satte sig i bilen och åkte iväg mot Trollhättan. Det var lite köer men inget som stack ut som något ovanligt. Det var ju trots allt tisdag kl 14.
Hon svängde in på affärscentret och skulle hitta en parkering, men vet ni vad: Även här uppstod samma problem. Ja, ni kanske inte tror det men det gör det inte mindre sant. Det fanns inga parkeringsskyltar. Inte en enda parkeringsskylt berättade för henne var hon fick stå, hur länge och vad hon skulle göra för att få biljett.
Det började bli oerhört frustrerande. Om hon varit känd så hade hon nog tänkt att något tv-program försökte lura henne. Kanske hade de börjat producera dessa program även med vanliga människor som hon själv. Kanske var det detta som gjorde att hon inte såg några parkeringsskyltar.
Ja, men hur sannolikt var egentligen det? Tanken var löjlig. Det var förstås bara hennes vanliga otur som inte alltför sällan infinner sig just på denna dag i veckan. Åt helvete var det, rent utsagt. Både oturen och bristen på parkeringsskyltar.